Av Hanna Sjöberg

I konstprojektet “I Förvar” [http://hemligstämplat.nu] har vi undersökt hur man i Sverige handskades med flyktingar under andra världskriget. Jag har läst polisrapporter om flyktingar och gränsöverträdelser. Rapporterna är språkligt återhållna och korrekta men de beskriver ofta ytterst dramatiska skeenden. Särskilt i de ensliga kommunerna vid gränsen mot Norge. Från det av tyskarna ockuperade Norge tog sig många flyktingar över till det neutrala Sverige.

I Norge hade den tyska ockupationsmakten byggt upp ett enormt system med läger för tvångsarbete/slavarbete, framförallt i Nordnorge. Hit tvingades 100.000 sovjetiska krigsfångar, mer än 4.000 fångar från Jugoslavien, 1600 från Polen, 2600 tyska politiska och kriminella fångar och ungefär 10.000 s.k. civila arbetare. Av dem lyckades ett fåtal fly till Sverige, drygt 2000 sovjetiska krigsfångar och knappt 100 jugoslaver men även polacker och andra.

Till de här siffrorna kan man tillägga att Norge hade år 1940 – när landet överfölls av Nazityskland – knappt tre miljoner invånare. Under ockupationen befann sig 300 000 tyska soldater i landet. Landgränsen mellan Norge och Sverige är 1619 km lång.

I researchprojektet /forskningsprojektet ”Sprachverwirrung im hohen Norden” [Neustart Kultur#TakeHeart 2023] har jag geografiskt fokuserat på Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Tillsammans har kommunerna knappt 8000 invånare, deras sammanlagda yta är nästan lika stor som Nederländernas. Den västra delen består av tusentals kvadratkilometer obebodda områden. På andra sidan gränsen, i det ockuperade Nordnorge, låg flera tyska tvångsarbetsläger; Mosjøen, Saltfjäll, Rognan, Fauske. Här tvingades lägerfångarna att arbeta med väg- järnvägs- och befästningsbyggen.

Jag har fascinerats av det återhållsamma språket i gränspolisens protokoll, en något gammalmodig och mycket korrekt svenska, på något sätt fångad i sin formella neutralitet. En stor kontrast mot den dramatik man annars finner i historieböckerna. Ibland med en grotesk effekt; under det förtryckta ”Inresa i Sverige och anledningen till detta” på blanketten har den lokala gränspolisen skrivit: ”övergick gränsen enär han ej trivdes med tvångsarbete för tysk räkning”

I de rätt fragmentariska gränspolisprotokollen som man hittar i arkiven nämns inte sällan språksvårigheter.

”Det antecknades att Dimovwitsch på grund av språksvårigheter icke kunnat höras mer ingående.“

”B. (polacken Stodolny Bronislaw) talar ryska och tyska, det sista dock endast i mycket ringa utsträckning. Han har därför icke kunnat förhöras mer ingående:“

”Då han icke behärskade något annat språk än jugoslaviska kunde han ej närmare höras“

Men protokollen är samtidigt förtätade berättelser. På bara några rader redogörs de förhörda flyktingarnas liv, från födseln i ett annat land långt söderut till flykten från det tyska lägret i Nordnorge och den illegala överträdelsen av den svenska gränsen. Texterna kan läsas som en prolog till något ännu inte berättat.

”P.M.

över av nedannämnde jugoslaviske undersåte, som på illegalt sätt från Norge inkommit till Sverige och den 18 juli 1942 anlänt till Strimasund i Tärna socken, vid förhör denna dag lämnade uppgifter.

Fotografen Jelec Śefkya, född den 21 maj 1923 i Sarajevo och där hemmahörande.

Han, som vore muhammedan, hade som partisan kämpat mot tyskarna och den 13 mars 1942 tillfångatagits i Sarajevo. Efter några dagar hade han via Semond skickats till Wien, där han kvarhållits under 40 dagar. Han hade därefter via Stettin skickats till Trondheim och därifrån till Mosjöen dit han anlänt den 22 juni 1942.

I Mosjöen hade Śefkya sysslat med väg- och befästningsarbeten.

Troligen den 8 juli hade Śefkya jämte två jugoslaviske kamrater rymt från Mosjöen. De hade sprungit åt olika håll och därför icke fått sällskap.”

Erfarenheter av våld nämns sällan i protokollen. Från ett senare meddelande från Tärnaby landsfiskalskontor får man veta att; ”Jelec Sefkya, vilken f.n. vårdas å härvarande sjukstuga, skickas den 3 eller 4 instundande augusti med sjukvagn till Stockholm f.v.b. Karolinska sjukhuset”, en sträcka på nära 90 mil.

”Enligt meddelande från Karolinska Sjukhuset härstädes har den sistnämnde jugoslaviske medborgaren ankommit dit och mottagits för vård den 4 augusti 1942. Han är emellertid på grund av undernäring och utståndna strapatser så svag, att han tills vidare inlagts å isoleringssal.”

Att fly från ett tyskt fångläger var ett slutgiltigt beslut – en misslyckad flykt innebar en säker död. Tillfångatagna flyktingar avrättades, ofta framför ögonen på de andra lägerfångarna.
Klimatet vid polcirkeln är hårt. Lägerklädseln var otillräcklig och framför allt hade fångarna undermåliga skor, oftast bara med träsula. De var undernärda och tvingades fly utan proviant. Omgivningarna var okända och terrängen obekant. De jugoslaviska flyktingarna har berättat hur främmande solståndet vid polcirkeln var för dem – de kunde inte orientera sig.

Den som flydde var tvingad att be om hjälp av norrmän eller samer. Det fanns inget gemensamt språk och han kunde inte veta om hjälparen kanske var en möjlig förrädare. Samtidigt visste han att han utsatte den som hjälpte för fara. Någon som tycktes vara en flykting kunde vara utskickad av tyskarna för att spionera på lokalbefolkningen. Och han visste att hans flykt skulle leda till att vakterna med brutala straff skulle hämnas på de fångar som var kvar i lägret.

Flykten från lägret var en flykt in i det okända, in i ett limbo. Hade han kommit över gränsen till Sverige kunde det ta mycket lång tid innan han nådde bebodda trakter.

*

”Jokkmokks polis

Ang.

Död mansperson /Serbisk flykting./

Lördagen den 3 juli 1943 anmäldes till landsfiskalen i Jokkmokks distrikt, att tre serbiska manliga undersåtar såsom flyktingar kommit till Tarrajaur inom Jokkmokks socken efter färd över fjällen från Norge. Vid företaget förhör med dem hade de uppgivit, att de under färden till en början befunnit sig sex stycken i sällskap. En av dem hade återvänt innan gränsen till Sverige passerats. De övriga två hade kvarlämnats döda på fjället.

Då anledning kunde förmodas, att dessa två genom egen eller annans handaverkan ljutit döden har undertecknad, fjärdingsman i Jokkmokks polisdistrikt, därtill beordrad, samma dag företagit resa till i första hand Tarrajaur där förhör företogs med de flyktingar, som fortfarande befunno sig där. Sedemera har under dagarna den 4 och 5 juli efterforskningar företagits i de trakter, som av flyktingarna angavs ha passerats och där de döda kamraterna skulle återfinnas.

Denna plats skulle vara tillfinnandes i närheten av sjöarna Salojaur och Rovejaur. I sällskap med fjällförarna Nils och Magnus Holmbom i Njunjes företogs fotvandring till denna plats. Efter ett långvarigt sökande påträffades natten mot den 5 juli en död mansperson, som låg mellan och dels inunder ett par större stenar. Efter allt att döma hade han dukat under av utmattning och köld. Av den andra mannen kunde icke påträffas något som helst spår oaktat noggrann och vidsträckt efterspaning företogs.

I närvaro av förenämnda fjällförarna Holmbom företogs av undertecknad yttre besiktning av liket såväl av de persedlar detta var iklätt.

Härvid antecknades, att inga tecken på yttre våld förelog.

Alla lemmar föreföllo vara oskadade, alla leder syntes vara normala. Fötterna, som saknade skodon, voro omlindade med tygtrasor. Ovanpå ett ställ tunna underkläder av lärft fanns en tunn militäruniform utan några beteckningar. På huvudet en militärmössa av s.k. båtmodell. I ansiktet såväl som på händerna och kläderna förefanns tecken efter blod, men detta kunde med bestämdhet konstateras härröra från näsan, som dock var oskadad varför det kunde förmodas att näsblod uppstått av överansträngning. På kroppen förekom röda fläckar, som särskilt framträdde å lårens yttersidor och nedre delen av ryggen samt å penis. Ögonen voro öppna. Pupillerna voro mycket sammandragna. Någon dödskamp föreföll icke att ha förekommit.

Klädernas fickor innehöllo icke något anmärkningsvärt. I ett par av dem förefanns brödsmulor såväl som enbär och ljung varigenom den slutsatsen kunde dragas, att sådant tjänat till föda. Inga värdesaker eller penningar påträffades. I ett snöre om halsen fanns en s.k. dödsbricka med följande inskription: ”Stalag XVII B 763819”. Detta var det enda som kunde tjäna till identifiering av den döde.

Till en början hade avsetts att avhämta de döda med flygambulans. Då sjöarna närmast intill platsen voro isbelagda uteslöts denna möjlighet. Liket lades därför å väl skyddad plats samt övertäcktes med stenar för att vid lämpligt tillfälle avhämtas.

Av platsen och liket togs en del fotografier, som bilägges rapporten.

Provinsialläkare Rosén i Jokkmokk har vid förfrågan om de å liket synliga röda fläckarna samt sammandragningen av ögonens pupiller uppgivit detta icke vara något amärkningsvärt utan rätt vanligt förekommande.

Vid återkomsten till Jokkmokk har nytt förhör anställts med den serb, Ciric, som tidigare lämnat uppgifter och vilken var den ende av de tre, som kunde göra sig förstådd. Ciric uppgav då, att söndagen den 27 juni hade han tillsamman med fem andra serber begivit sig på flykt från fångläger i närheten av Rognan i Norge. De hade icke medfört någon mat och icke innehaft karta eller kompass. Efter någon dag, medan de ännu befunnit sig på norskt område, hade en av sällskapet tröttnat och stannat efter. De övriga hade fortsatt i riktning mot Sverige. Fredagmorgon den 2 juli hade två av de fem stannat emedan de icke orkat längre. De hade uppgivit sig skola vila och därefter fortsätta i samma riktning som den de andra begivit sig av i. Någon mat hade de icke haft men tändstickor samt en mindre flaska innehållande bensin. Männen som kvarstannat hade varit i ålder 20 och 46 år gamla. De övriga tre som fortsatt hade samma dags eftermiddag kommit fram till ett lappläger omkring en mil från den plats där de kvarlämnat sina kamrater. Här hade de blivit omhändertagna.

Under färden hade under flera dagar kall blåst varit rådande varjämte även snöblandat regn fallit. Något brännbart att uppgöra eld av finnes icke på stora delar av de trakter de färdats över.

Det skulle slutligen antecknas, att lapparna i det läger dit flyktingarna kommit av deras utsago trott sig förstå, att de kvarlämnade varit döda.

Jokkmokk som ovan.

Torsten Gustafsson”