BLODVEGER – NS-tvangsarbeid i Nordnorge

Konstantin Grigorievich Seredinzevs dagbok hittades efter kriget i lägret Trondenes, nära Harstad. De allierades krigsbrottskommitté lät översätta den till engelska. Originalet är försvunnet, vi citerar ur översättningen. Konstantin Seredinzev föddes 14 januari 1912 i Volgograd och dog 22 maj 1943 i tysk fångenskap. Dödsorsaken är oklar. Hans dagbok slutar den 25 april 1943, mitt i en mening.

14 januari 1943

För ryssarna är det den 1 januari enligt den gamla stilen. För mig är det en helgdag, det är min födelsedag. Jag fyller 31 år idag. Jag kommer ihåg hur stort vi brukade fira den i familjen. Det är nu andra gången jag tillbringar den utan fest, stilla och halvt utsvulten i fångenskap. Sedan den 28 december låg jag sjuk i lägret. Det skulle inte vara så illa, om man bara fick tillräckligt med mat.

26 januari

Den 17 släpptes jag ut ur sjukstugan och gick tillbaka till arbetet. Vi arbetar tillsammans med norrmän, tjecker, serber, polacker, danskar och andra, som har blivit tvingade att göra det. Vi har fått information om läget vid östfronten. Alla pratar med stor glädje om det. De flesta blir lyckliga och ler när de hör att röda armén har uppnått stora segrar, att tyskarna har blivit tillbakaträngda lika fort som de avancerade i början.

2 februari

Det är en födelsedag i min familj. En av mina döttrar fyller fem år idag. Här har jag ett liv, inte som människa, mer som ett djur där all kultur, alla politiska rättigheter, frihet och möjlighet till liv har tagits bort. Om de skrattar åt dig och har rätt att spotta dig i ansiktet, slå dig, utan att behöva stå till svars för det, då är det ett liv som slav. Vi har förlorat alla mentala förmågor. Det plågar mig precis likadant som hungern och tanken på er, som befinner sig inom “befriarnas” område. (Jag ser er ofta i drömmen. Alja var två år gammal när jag lämnade er. Jag vet inte vad drömmarna betyder, men det tycks mig att allt har förändrats. Det jag ser i drömmen är inte längre realitet dvs. jag ser er inte.

Min Gud, vilken olycka, måste mitt öde vara så bittert och Du inte barmhärtig utan låter mig förgås någonstans band främlingar på främmande mark och inte i Ryssland.)

18 februari

Jag vet inte om det var avsiktligt eller slump, men vi lämnade lägert nummer 3 idag. Sedan slutet av januari har det ryktats, att vårt läger ska upplösas. Vi jobbade huvudsakligen med byggnadsarbete vid en fjord, 23 km från Trondheim för firman H. Patzer. Under de senaste två veckorna har vi rivit upp rullbanan, tagit isär maskiner och packat ihop apparater. Det tyder på att Tyskland förlorar kriget. Läget vid fronten är dåligt. Jag är otroligt lycklig. Synd att jag inte kan delta i Tysklands totala förstörelse. Klockan ett blev vi, 200 män, tagna ombord på ett mindre fartyg. Vi drevs som boskap, eller ännu värre, in i en trång fuktig håla.. Vår destination är oklar för oss, det är bara Gud som vet vad som väntar oss.

28 februari

Nu har jag varit här i fem dagar och har information om arbete och mat. Jag fortsätter att skriva, men jag vet inte om mina anteckningar kommer att överleva mig.

Arbetet är inte tungt, men det är mycket. Idag arbetade vi från sju på kvällen till fem på morgonen. Från och med idag en tio timmars arbetsdag. Vi arbetar på öns befästning, där finns det bunkrar. Tio timmar på en mager ration med träskor i kallt vatten är rena mordet.

6 mars

För sju månader sen började jag med detta olyckliga liv. Det låter inte så mycket – 270 dagar – frukost, lunch och kvällsmat som bara tjänar till att lura magen och sluta äta när aptiten är som störst. Det är inte för inte som jag har “hunger drömmar” på natten, hur min mamma sätter fram en tjock borschtsch med tomater och senap, en tallrik med kött, mjölk, ost och bröd ….

Påsk, 25 april

Idag är det påsk. Vi skulle…