BLODVEGER – NS-tvangsarbeid i Nordnorge

Hanna Sjöberg

Sverige och flyktingarna under Andra Världskriget

När Tyskland den 9 april 1940 gick in i Danmark och Norge innebar det att Sverige var omringat av krigsförande länder. Aggressorn i söder och väster var Tyskland och aggressorn i öst var Sovjetunionen och de båda var lierade i Molotov-Ribbentrops icke-angreppspakt.

Under det finska vinterkriget hade Sverige varit icke-krigsförande, betydande mängder krigsmateriel hade sänts till Finland. Men den svenska regeringens mål var att Sverige på inga villkor skulle bli skulle bli indraget i kriget. Efter Tysklands angrepp på Danmark och Norge betonade Sverige att man var ett neutralt land.

Tusentals norrmän flydde till Sverige direkt efter angreppet. Efter några veckor med förvirring vid gränsövergångarna formades ettsystem för mottagning av flyktingarna. Det blev en modell för hela den svenska flyktingmottagningen under kriget. De norska flyktingarna företräddes av exilnorska myndigheter, av hemlandslegationen. Mottagningen och utplaceringen av flyktingarna i det svenska samhället skedde i samarbete mellan svenska myndigheter och legationen. Man hjälpte flyktingarna in på den svenska arbetsmarknaden eller bistod dem ekonomiskt. Den norska legationen hade också rätt att avgöra vilka flyktingar som var “unasjonale flygtninge”, som ansågs vara quislingar eller inte tillförlitliga. De kunde riskera att få sitt uppehållstillstånd begränsat, i vissa fall bli internerade i t.ex. Långmora i Dalarna eller Rengsjö i Hälsingland. Det var inte formellt reglerat, men norska legationen hade i praktiken en slags ”domsmakt” över flyktingarna. Och de svenska myndigheterna slapp hantera många känsliga frågor. Man såg heller inga större problem med att de norska exilmyndigheterna hade så stort inflytande, norrmännen var ett litet grannfolk, kulturellt och politiskt närstående det svenska.

Sverige strävade efter att respektive stat skulle sörja för sina medborgare. Varje land hade ett eget flyktingkontor som hade ansvar för sina flyktingar och som också stod för kostnaderna för dem. Både legationen och den svenska staten var angelägna om att flyktingen så fort som möjligt skulle arbeta, försörja sig själv och bidra till folkhushållet.

En viktig arbetssektor var skogen. Sveriges förbindelser västerut blev avskurna av tyskarnas intåg i Norge. Handeln ströps, värst var bristen på kol, koks och olja. Flyktingarna sattes att hugga skog. För att en manlig flykting skulle kunna få ett arbetstillstånd inom sitt eget yrke krävdes att han först skulle ha jobbat fem månader i skogen. Det upprättades hundratals huggarläger, nationellt indelade med upp till tjugo flyktingar, en kocka och en förman eller instruktör. Kockan och förmannen var svenskar. I Mellansverige t.ex. i Dalarna och Västmanland, fanns särskilt många huggarläger. Det var skogrika områden inte alltför långt från Stockholm. Och i Stockholm blev skolgårdar och idrottsplatser omgjorda till vedlager.

De drygt tvåtusen sovjetryska flyktingar som lyckats fly till Sverige från de tyska lägren i Norge internerades i sju förläggningar. I Lisma söder om Stockholm var det centrala uppsamlingslägret. I skogarna i södra Dalarna och i Skinnskattebergs kommun fanns förläggningarna Krampen, Baggbron, Baggå och Abborrtjärn, utanför Gävle låg Hagaström och utanför Uppsala Storvreta. I Byringe utanför Strängnäs var 164 sovjetiska marinsoldater internerade.

Den sovjetiska legationen krävde att få information om alla sovjetmedborgare som uppehöll sig i Sverige. Man var angelägen om att de sovjetryska flyktingarna inte skulle integreras i det svenska samhället. Flyktingarna skulle förläggas i särskilda förläggningar som var under kontroll av sovjetiska legationen. Förläggningschefen var dock alltid svensk. I arkivdokumenten blir det tydligt att det inte sällan var konflikter mellan den svenska lägerledningen och den sovjetiska legationens representant som tog sig för stora friheter. “Statens Utlänningskommission får på förekommen anledning meddela, att flaggning med annan än svensk flagga (utomhus) å kommissionens utlänningsläger icke är tillåten.” (Riksarkivet) ur en skrivelse från februari 1945. Förläggningarna var på svensk mark och det var svensk rätt som gällde.

Kort efter vapenstilleståndet mellan Sovjetunionen och Finland 19 september 1944 genomfördes den första repatrieringen av sovjetryska f.d. krigsfångarna. Från Gävle avgick den 10 oktober 1944

Sveabolagets båtar Örnen och Warjo till Åbo/Turku i Finland. Ombord var ca 900 sovjetryssar, bland dem också 130 marinsoldater från interneringslägret i Byringe. Därifrån transporterades de med tåg till den av Sovjet nyligen erövrade finska staden Viborg i Karelen. Där fanns ett första filtreringsläger. Senare kom en del av repatrianderna till filtreringsläger i Kalinin.  (Haugland s. 291)

Sommaren 1945 transiterades omkring 35 000 sovjetryssar från de befriade lägren i Norge genom Sverige. De allra flesta via Luleå till Uleåborg i Finland.

Från lägren i Norge hade knappt nittio jugoslaver lyckats fly och ta sig över gränsen till Sverige. Petar Stojanović lyckades fly från lägret Botn vid Rognan “Norrmännen hjälpte mig på vägen att ta mig över gränsen. /…/. Jag var i Arjeplog i 25 dagar. Därifrån åkte jag till Stockholm” Där anmälde han sig som de andra jugoslaviska flyktingarna till ambassaden. De lämnade redogörelser för tillfångatagandet i Jugoslavien, transporten till Norge och vistelsen i lägren. (Dulic s. 13) Man kan tänka sig att den jugoslaviska ambassaden blev upprörd över att höra om hur deras landsmän behandlades i lägren, den jugoslaviska exilregeringens legation i Stockholm försökte också skicka förnödenheter till lägren i Norge. “Den jugoslaviske ambassadören i Stockholm, Aleksandar Avakumović, fick via exilregeringen i London så sent som den 30 mars 1943 veta att man genom förfrågan via Röda korset hade fått höra att de tyska myndigheterna inte ville kännas vid att det fanns serbiska ”krigsfångar” i Norge.” De betraktades som kriminella och inte som krigsfångar och fick därför inte skydd enligt Genèvekonventionen.

I Sverige uppstod konflikter mellan de jugoslaviska flyktingarna. En grupp i Uppsala och Enköping bildade Fritt Jugoslavien, en republikansk och revolutionär organisation som motarbetade den jugoslaviska exilregeringen i London och hamnade i konflikt med legationen i Stockholm.

Det fick ambassaden att begära av Socialstyrelsen ”att ej giva uppehållstillstånd till någon av våra flyktingar i de städer där det finnes universitet såsom Stockholm, Uppsala och Lund, då dessa ha visat tendenser att tillsammans med svenskarna agitera för sina egna mål”.

De flesta jugoslaviska flyktingarna befann sig dock i Uppsala och var någorlunda tillfreds med hur de behandlades i Sverige men det gällde att de skulle arbeta och försörja sig själva. Ambassaden fick i början av januari 1944 ett brev av en herr Johansen i Falköping att en viss Petar Petković ”går här i Falköping, uten eksistens, han har ikke kläder på kroppen, ikke skor, utslitta, hvad vil ni göre med ham?” Ambassaden svarade att Petković hade fått 350 kronor för klädinköp och sju kronor per dag, men att dessa medel hade indragits ”då det är meningen att alla som ej äro direkt sjuka måste skaffa sig ett arbete”;.

Kriget i Europa innebar att det kom en väldig ström av flyktingar till Sverige. Under trettiotalet hade det främst varit flyktingar från Tyskland, nazismens politiska motståndare och judiska flyktingar. I juli 1939 uppskattades antalet flyktingar till omkring 4000. Det var frivilliga flyktingkommittéer och enskilda personer som hade tagit hand om flyktingarna men situationen blev alltmer ohållbar. I maj 1939 beslutade riksdagens att 500 000 kr skulle anslås för flyktinghjälp. Detta var det första tillfälle då det föreslogs att staten skulle ta något socialt och ekonomiskt ansvar för flyktingar. Men målet förblev att den svenska staten skulle bära en så liten del av ansvaret som möjligt.

Under nästan hela andra världskriget gällde 1937 års utlänningslag, en lag som tillkommit 1927 och som var restriktiv mot invandring. Men Sverige tog under krigsåren emot omkring 200 000 flyktingar. Den formella lagen var mycket mer restriktiv än myndigheternas praktiska handlande. I lagtexten från 1936 kan man dock se att man då hade börjat ana att flyktingfrågan skulle komma att behöva behandlas på ett annat sätt framöver.

“Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. ”

Scroll Up