BLODVEGER – NS-tvangsarbeid i Nordnorge

Ingrid Damerow: Utryddelseskrig og krigsfangenskap: sovjetiske tvangsarbeidere i det tyskokkuperte Norge

Marina Panikar: De nationalsocialistiska lägren i Nordnorge och levnadsvillkoren där för sovjetiska krigsfångar.


Ingrid Damerow

Utryddelseskrig og krigsfangenskap: sovjetiske tvangsarbeidere i det tyskokkuperte Norge

22. juni 1941 er en skjebnesvanger dato i den andre verdenskrig. På denne dagen marsjerte tyske Wehrmacht sammen med andre allierte armeer inn i Sovjetunionen under kodenavnet «Barbarossa». Planen var å nedkjempe Den røde armé i et kort felttog. Wehrmacht vant store seire i begynnelsen og nådde i november 1941 utkanten av Moskva, men det lyktes dem likevel ikke å knuse Den røde armés motstandskraft og innta den sovjetiske hovedstaden. Et enormt antall sovjetiske soldater havnet i tysk krigsfangenskap etter at de ble omringet i slagene ved Minsk, Kiev og Vjazma. Ved slutten av 1941 befant 3.350.000 soldater seg i tysk varetekt, og av disse omkom nesten 60 % frem mot februar 1942, først og fremst på grunn av ekstrem feilernæring og katastrofale boforhold. Men heller ikke de som overlevde massedøden og ble deportert til Det tyske rike eller de tyskokkuperte områdene, hadde noen garanti for at de ville overleve arbeidet i rustningsindustrien, bergverkene eller steinbruddene. I motsetning til hvordan de behandlet vestlige krigsfanger som ble satt i tvangsarbeid, følte ikke tyskerne seg forpliktet av internasjonale regler overfor de sovjetiske krigsfangene – «de bolsjevistiske undermenneskene».

Selv før krigen mot Sovjetunionen begynte, hadde Wehrmacht-ledelsen utarbeidet preliminære bestemmelser for behandlingen av sovjetiske krigsfanger, og disse ble tatt opp i «Forordninger om behandlingen av sovjetiske krigsfanger i alle krigsfangeleire» fra 8. september 1941. Der heter det at «den bolsjevistiske soldat har mistet ethvert krav på å bli behandlet som ærbar soldat og etter Genèvekonvensjonen».

Allerede fra sommeren 1941 ble titusener sovjetiske krigsfanger fraktet til det tyskokkuperte Norge per skip, for det meste fra havnen i Stettin. Fra Oslo ble de sendt til tre stamleire i Sør-, Midt- og Nord-Norge, og derfra ble de overført til de forskjellige arbeidsleirene som var fordelt over hele landet. Der ble de satt til å bygge jernbaner, tunneler og veier, eller de måtte arbeide på flyplassene, i aluminiumsindustrien, på marinebasene og i havnene for å laste og losse skipene for de tyske troppene.

I tillegg til de sovjetiske krigsfangene ble også jugoslaviske og polske krigsfanger og såkalte østarbeidere – sovjetiske sivilarbeidere – satt i arbeid, men andelen sovjetiske krigsfanger utgjorde 93–95 % av alle arbeidsslavene. Det tunge arbeidet, til dels uten riktig verktøy, med altfor små matrasjoner, mangel på varme klær i leirene nord for polarsirkelen og nesten fullstendig mangel på medisinsk hjelp, førte til at oppimot 70 % av fangene var syke. Så lenge en fange var arbeidsdyktig, hadde han en viss sjanse til å overleve, men den ble han fratatt dersom han ble for syk til å arbeide.

Generalkvartermester Eduard Wagners ordre fra november 1941 om at «ikkearbeidende krigsfanger skal få sulte i hjel», gjaldt også i Norge. Krigsfangene befant seg på et sted uten lov og beskyttelse.

Av de ca. 90.000 sovjetiske krigsfangene som var i tvangsarbeid i Norge, var det omtrent 15.000 som ikke overlevde denne tiden – på grunn av de katastrofale leveog arbeidsvilkårene, særlig i leirene nord for polarsirkelen, og på grunn av den brutale måten de ble behandlet på. Å rømme fra disse leirene – til det nøytrale Sverige – var svært vanskelig og ble straffet med skyting. Men likevel var det noen som klarte å rømme, både enslige fanger og mindre grupper.

Alt mens krigen pågikk, var det blitt opprettet repatrierings- og filtreringsleire i Sovjetunionen for dem som klarte å vende tilbake (både krigsfanger og «østarbeidere»). Krigsfangene fra Norge hadde sine samlingspunkter i Murmansk og Vyborg. Her ville man finne ut hva de hadde gjort under krigen, og derfor ble de gransket av medarbeidere fra Folkekommissariatet for innenrikssaker (NKVD), Ministeriet for statssikkerhet og den militære kontraspionasjetjenesten «SMERSJ». Så ble det bestemt om de fikk reise hjem eller skulle overføres til en av NKVDs spesialleire for videre granskning. For krigsfangene som befant seg i Sverige og Finland, og det var de fleste av disse, ble det opprettet samlingssteder for repatrianter allerede i oktober 1944. NKVD-sjef Berija rapporterte til Stalin i november 1944 at ca. 25.000 av de ca. 90.000 repatriantene i Finland og Sverige var blitt sendt hjem, 42.000 var overført til spesialleire under NKVDs ledelse, 4.000 var overgitt til de lokale militærmisjonene, og 134 var blitt arrestert og satt i fengsel.

Det anspente forholdet mellom Norge og Sovjetunionen under den kalde krigen – bl.a. anklager om spionasje – fikk også betydning for skjebnen til de sovjetiske krigsfangene som hadde omkommet i Norge og blitt gravlagt på ulike steder. I «Operasjon asfalt» ble levningene etter ca. 8.000 sovjetiske krigsfanger flyttet til en felles krigskirkegård på Tjøtta sommeren 1951. Her ligger også de 3.000 tvangsarbeiderne som omkom da de tyske fangetransportskipene «Palatia» og «Rigel» ble senket i henholdsvis 1942 og 1944.

De sovjetiske kildene til teaterprosjektet er Konstantin Grigorjevitsch Seredinzews dagbok, samt brev og intervjuer med Vladimir Matveevitsch Chaustov, Fodossij Maksimovitsch Chotjajtschuk, Aleksandr Gavrilovitsch Denissov, Viktor Dumnov, Michail Alekseevitsch Iltschenko, Vladimir Nikolaevitsch Kalnin, Timofej Timofeevitsch Kljuch, Alksandr Iosifovitsch Lifanrjev, Lopatin, Sergej Semjonovitsch Makarov, Moroz, Igor Jakovlevitsch Trapizin, Nikolaj Dorofeevitsch Trubenko fra samlingene til Marina Panikar og Foreningen for kontakt med landene i det tidligere Sovjetunionen.


Dr Marina Panikar

De nationalsocialistiska lägren i norra Norge och de sovjetiska krigsfångarnas levnadsvillkor.

Den 26 februari 1940 publicerade Oberkommando der Wehrmacht (OKW) “Betänkande angående politiska och administrativa åtgärder vid ockupationen av Norge, Danmark och Sverige.” Här fastslås riktlinjerna för ockupationen av de nordliga länderna där Norge är av särskild betydelse.

Enligt dokumentet gällde det att först och främst upprätta tyska militärbaser i Norge: Oslo, Arendal, Kristiansand, Stavanger, Bergen, Trondheim, Narvik och Åndalsnes. Vidare sägs det att arbetet med järnvägslinjerna Oslo – Lillehammer – Trondheim och Narvik – Riksgränsen – Luleå är av stor betydelse. Att skapa transportförbindelser var i första hand kopplat till de nazistiska planerna att utnyttja Norges naturresurser för det tyska rikets ekonomi och för att skapa ett mäktigt militärt brofäste i Skandinavien.

När militäroperationen “Weserübung” genomfördes i april 1940 med resultatet att Norge och Danmark ockuperades av de nazistiska trupperna kom frågan upp vid det tyska OKW, varifrån den nödvändiga arbetskraften skulle tas för att kunna förverkliga planerna. Just behovet av en “arbetskraftsreservoar” i Norge var orsaken till ett omfångsrikt system av läger för krigsfångar och “arbetare öster ifrån”.

Redan den 5 juli 1941 utfärdade OKW en order om transport av 20.000 sovjetiska krigsfångar till Norge. Vid ankomsten till Norge fördelades de sovjetiska krigsfångarna i tre basläger – Stammlager/Stalag – för vidare transport till arbetsläger. Dessa basläger var ansvariga för de läger som låg inom dess respektive geografiska område.

Det administrativa systemet av läger och bataljoner på norskt territorium

Det nationalsocialistiska systemet av läger för krigsfångar i Norge leddes av generalmajor Klemm. De bestod av Stalaglägren för krigsfångar (22. 893 män), flygvapen-byggflottiljer (6.188 män), byggbataljoner (5.204 män), arbetsbataljoner (35.986 män) och försörjningsbataljoner (1.095 män). De sovjetiska krigsfångarna som tog till Norge valdes ut enligt principerna fysisk kondition och förmåga att arbeta inom olika områden. Vissa bedömdes efter yrkeskvalifikation, något som också var vanligt i andra ockuperade länder.

I regel kom de sovjetiska krigsfångarna via tyskt område till Norge. Alla transporter gick via den tyska hamnstaden Stettin. Wehrmachtskommandot hade förberett särskilda bestämmelser för transporten av de sovjetiska krigsfångarna till Norge. De skulle transporteras med fartyg med ungefär 800 män i varje. Vid ankomsten till Norge togs de med särskilda tåg till ett av de tre baslägren.

De första sovjetiska krigsfångarna anlände till Norge i augusti 1941. Den 9 november 1941 fanns redan 2847 män där. Som framgår av tabell 5 togs de främst till norra Norge, den då farligaste delen av landet. Britisk-sovjetiska styrkor genomförde vissa mitlitära insatser där.

I dokumenten från det tyska kommandot i Norge påpekas att 21 läger med krigsfångar bildade fyra (enligt den ursprungliga planen) Stalag-baser. Här fanns förutom de sovjetiska krigsfångarna även fångar från Jugoslavien och Polen och också från andra länder, men 93-95% var från Sovjetunionen. De flesta krigsfångarna var i Nordland, där det skulle byggas en järnväg.

I december 1945 beräknades det att 14.902 sovjetiska krigsfångar hade omkommit i Norge. På grundval av numera utforskat material, kan det med stor säkerhet sägas, att det under andra världskriget befann sig 100.800 sovjetiska medborgare i Norge varav 91.800 krigsfångar och 9.000 s.k. Ostarbeiter (civila tvångsarbetare från Sovjetunionen).

Hanteringen av krigsfångarna.

Bland dokumenten från det tyska kommandot i Norge har författaren hittat en broschyr med instruktioner för de läger, som var underordnade Stalag 303. Broschyren nämner flera gånger att krigsfångarna bör behandlas så att deras arbetskraft kan “nå den maximala arbetsproduktiviteten”. Sådana riktlinjer understryker syftet för transporten av krigsfångar till Norge – att maximalt utnyttja arbetskraften.

Det fanns läger av olika storlek, från några hundra till flera tiotusen män. Det fanns inga i förväg uppbyggda förläggningar så krigsfångarna hölls i baracker, förfallna hus eller ladugårdar. Enligt instruktionen skulle lägret vara placerat där det var lätt att säkerställa bevakningen. Lägren var i regel omgivna av dubbla rader taggtråd på en höjd av 2,5m. Avståndet mellan taggtrådsstängslen skulle enligt instruktionen vara två meter. Dessutom måste det vara väl upplyst runt lägret.

Också lägrets inre bestämdes av förordningar. I barackerna fanns trevåningbritsar. Vid ombordstigningen i Tyskland skulle varje krigsfånge ha fått en viss utrustning för transporten och uppehållet i lägret: en filt, en handduk, en kopp och en sked. Tydligen ville det tyska kommandot förhindra att infektionssjukdomar och epidemier skulle spridas. Sovplatsen skulle ha en halmmadrass och gamla filtar, men de senare saknades ofta. Krigsfångarna sov ofta på halmen eller direkt på marken.

Man kan anta, att det härskade en viss hierarki mellan krigsfångarna, något som också var karakteristiskt för koncentrationslägren – hjälp och assistens för lägeradministrationen, de s.k. prominenta, budbärarna, poliserna m.fl. Mellan 5 och 10% av alla fångar bildade denna privilegierade klass. Det är svårt att säga, hur representativt detta var för lägren i Norge. Instruktionsbroschyren bekräftar att lägervakterna inte sällan var krigsfångar, som “frivilligt samarbetade med tyskarna” för ett extra mål mat och bättre villkor.

Tyska dokument uppger att lägren skulle värmas upp, så att krigsfångarna inte behövde frysa och kunde torka sina kläder. Men “kommissionen” fann, att lägren var dåligt eller inte alls uppvärmda, vilket resulterade i många förfrysningar i barackerna. Enligt “kommissionen” togs bra kläder och skor ifrån krigsfångarna. Trots kylan hade många av dem inga ytterkläder. I regel hade de inga strumpor, inga underkläder eller handskar och inga lämpliga kläder för det hårda arbetet. Det fanns varken skydd för regn eller kyla vilket, särskilt på vintern, förvärrade arbetsförhållandena. Förutom det bristfälliga logiet var de usla matrationerna de främsta orsakerna till dödligheten lägren.

Det viktigaste var att bevara arbetskraften. I många läger, särskilt i norra Norge, fanns det vare sig kök eller matsalar. Krigsfångarna lagade själva sin mat över öppen eld med hjälp av plåtburkar och hinkar. Den dagliga ransonen för sovjetiska krigsfångar i Norge bestod av en liter vegetarisk soppa, 300g bröd, ibland lite kött, potatis eller fisk. Detta bekräftas av en tidigare krigsfånge. “Vi fick mat tre gånger, kallt te på morgonen, soppa vid middagstid med ruttna grönsaker och kålrot – både fångarna och tyskarna kallade soppan “taggtråd” – lite bröd och te på kvällen, 200g margarin fördelat på 20 personer. Kaloribehovet täckte knappt femtio procent av det som en person som utför tungt arbete behöver.

Försörjningssituationen ger en bild av krigsfångarnas hälsotillstånd. Läkarna i lägren var i regel själva fångar. Tuberkulos, influensa, protein- och vitaminbrist var de vanligaste sjukdomarna och orsakerna till dödligheten. Listan på sjukdomar visar att förutom den otillräckliga maten hade också det hårda klimatet i de nordliga trakterna inverkan på fångarnas hälsotillstånd. I Nord-Norge var också de flesta krigsfångarna placerade.

Samtidigt ägnar broschyren särskild uppmärksamhet åt lägrens hygieniska standard. I ett brev till London från Major L. Kreiberg, som senare var ansvarig för repatrierinen av krigsfångar från provinsen Nordland, står det att den 30 december 1943 var situationen i Norge vad gäller epidemier extremt problematisk – löss, ökning av tuberkulos och dysenteri. I Kirkenesregionen fanns cirka 2.300 fall av paratyfus och andra infektionssjukdomar som var okända här före ockupationen. I instruktionsbroschyren nämns ingenting om epidemier som ledde till många lägerfångars död. Vid krigsslutet fanns många sjuka i lägren i Norge. På befrielsedagen fanns 964 krigsfångar, därav 360 sängliggande sjuka i lägret i Oppdal, i Nes var 90% sjuka.

Förutom svält och sjukdomar var den brutala behandlingen från vakterna ytterligare en dödsorsak bland de sovjetiska krigsfångarna. “Eftersom sovjetiska krigsfångar betraktas som fiender till Wehrmacht, måste hanteringen av dem vara särskild sträng och vaksam “, står det i broschyren från Stalag 303.

Den 6 september 1941 utfärdades en order av det tyska kommandot i Norge angående hur man skulle förhålla sig till sovjetiska krigsfångarna. Dokumentet hänvisar till förbud med umgånge med fångarna och att överlämna brev till dem. På lägerplatserna fanns det skyltar med text på ryska, till exempel “Stopp! Gå inte vidare, då skjuter vi!“ Vid flyktförsök hade vakterna rätt att använda skjutvapen. Vakterna var tvungna att alltid vara beredda använda sitt vapen. Det var förbjudet att vända ryggen till mot en fånge. En vakt hade ansvar för tio fångar. Om man vägrade att arbeta eller protesterade ingreps det omedelbart.

Lägret bevakades dygnet runt. Runt lägret var vaktposter utplacerade. Två gånger om dagen – på morgonen och på kvällen – måste fångarna ställa sig upp i led för kontroll. Det var förbjudet för fångarna att ha kontakt till lokalbefolkningen eller acceptera hjälp från dem. Om de försökte att hitta och ta något ätbart blev de slagna med gevär och kunde bli skjutna. Arbetsvägran och flyktförsök bestraffades med att bli skjuten.

Från första början upprättade de tyska myndigheterna strikta åtgärder för att förhindra att lokalbefolkningen hade kontakt med fångarna. Befolkningen skrämdes med stränga straff för att förhindra att de skulle ta kontakt med de sovjetiska fångarna. I regel fanns lägren för de sovjetiska krigsfångarna i närheten av vägar och bebodda platser. Lokalbefolkningen kunde därför lägga matknyten vid vägkanten eller lägerstängslet. Förutom hjälp med mat gömde norrmän också krigsfångar som hade flytt även om de visste att de hotades med dödsstraff för deltagande i flyktförsök. Den inhemska befolkningen hjälpte fångarna med kläder, mat och genom att slussa in dem i den norska motståndsrörelsen Hjemmefront. I Norge fanns en hel enhet sovjetiska krigsfångar som hade flytt. De organiserade gömställen, avledande manövrar och sabotagehandlingar.

Utnyttjandet av de sovjetiska krigsfångarnas arbetskraft i Norge.

Det huvudsakliga syftet för det tyska kommandot angående krigsfångar var att använda dem som arbetskraft i Wehrmachts intresse. Statskommisariat för Norge var en organisation som ansvarade för utnyttjandet av fångarnas arbetskraft på landets territorium. I avdelningen för teknik och trafik under ledning av Dr Klein utarbetades planer som gällde riktning, skala och resultat av fångarnas arbete i de olika byggprojekten. Organisation Todt uppfyllde delvis liknande funktioner.

Under krigsvillkoren för det tredje riket i Norge var två byggnadsprojekt av stor betydelse: „Nordlandbahn“, som skulle transportera metaller, främst nickel, för den tyska industrin och hamnbasen i Trondheim, den viktigaste platsen för att hindra anti-Hitler-koalitionens allierade styrkor.

I en publikation från arbetsministeriet vid OKW i Berlin nämndes de yrken som var nödvändigast för att upprätthålla rikets ekonomi: gruvarbetare, metall- och byggnadsarbetare, smeder, transportarbetare och även skomakare. Krigsfångar med dessa yrken söktes också för Norge. Bygge av kustbefästningar, vägar och järnvägar, arbete i gruvor och arbete i hamnarna var krigsfångarnas huvudsakliga verksamhet i Norge.

Arbete av sovjetiska krigsfångar i det ockuperade Norge

tabell_1

I kommissionens protokoll kan man se att människorna från Sovjetunionen tilldelades de tyngsta arbetet. De arbetade vanligen för hand utan tekniska hjälpmedel.

Arbetsdagens längd följde inte någon standard och varierade överallt. I genomsnitt var arbetstiden olika lägren mellan 10 och 14 timmar, alltså ca 12 timmar. De sovjetiska krigsfångarna i Norge användes företrädesvis till vägbygge. I arbets- och byggbataljonerna utnyttjades fångarna till att bygga nya vägar, reparation, förbättring och utbyggnad av gamla vägar, snöröjning, järnvägsbygge och tunnlar till baser och läger. För 1942 beskrivs tolv stora väganläggningsprojekt där krigsfångar utnyttjades.

Ett av de viktigaste projekten var bygget av Nordlandsbanan som skulle gå mellan Kirkenes och Mo i Rana och användas för frakt av malm som utvanns i norra Norge samt för militära transporter. Dessutom skulle den kunna användas av tyska styrkor i norr för en invasion av Sovjetunionen.

Organisation Todt, som konkurrerade med Reichskommissariat för Norge, fick uppdraget att bygga Nordlandbanan. Från och med 1942 var de ansvariga för genomförandet av järnvägsbygget.

Järnvägen Nordlandbanan kan delas upp i två delar, den norra och den södra. Båda är i provinsen Nordland. Längs den norra delen av byggprojektet, från Fauske till Drag (ca 130 km), fanns 23 läger med 9.361 sovjetiska krigsfångar. I den södra delen från Fauske till Mo fanns också flera läger med krigsfångar. På Nordlandbanan arbetade till början av 1945 20.432 sovjetiska krigsfångar förlagda i 67 läger, det var ungefär en fjärdedel av alla läger i Norge. Man vet att dödligheten bland fångarna i dessa områden var hög. Det kan därför antas att arbetsvillkoren för krigsfångarna här var särskilt tunga.

Antalet sovjetiska krigsfångar vid olika byggplatser i Norge från juli 1943 till april 1944.

tabell_2

Under de tio månader som de sovjetiska krigsfångarna var under “Organisation Todt” ökades deras antal med 8.527 personer. Det visar den stora omfattningen av byggverksamheten i Norge och enorma utnyttjandet av arbetskraften. Tabellerna återspeglar tydligt ökningen av de krigsfångar som användes i Narvik, Fauske, Bergen och Nordlandbanan. Betydelsen av dessa byggnadsobjekt diskuteras också i “Överläggande över politiska och administrativa åtgärder vid ockupationen av Norge, Danmark och Sverige.”

Organisationens dokument visar att arbetskraften huvudsakligen var krigsfångar och Ostarbeiter och de flesta av dem var sovjetiska medborgare.